Så var mitt löfte brutet. Pennan styrde sig själv egentligen. Ena sekunden var pappret tomt, någon minut efter var den fylld av ett ansikte med blommor i pannan. Jag lovar, det var pennan som styrde sig själv... :P Nej, men alltså... Jag kunde inte hålla mig ifrån att rita människor. Det går inte. Kanske är det här mitt kall. Eller så har jag helt enkelt fastnat i det som känns tryggt för mig. Jag vet inte... Vi får väl de var detta tar mig...